Moderniteten hyllade torget som en idé om massans demokratiska röst. Om folkets kraft. Men torget är också den vinande vinden, den hårdgjorda ytan. Den släta asfalten som övervunnit all naturlig topografi. Det är också fascismens skådeplats.
Kanske är det så att stadsplaneringens bild av det demokratiska samtalet behöver vändas upp och ner. Lämna de 1000-hövdade demonstrationerna, de uppmickade och medierade talarnas podier. Dessa har ändå aldrig varit demokratins egentliga kärna. De ger snarare bilden av en tid där olika karismatiska ledare tar folkets makt och vilja i sin mun. För även om vi fortfarande på ett sätt lever mitt i detta, så är den tiden egentligen förbi. Den ligger kvar över världen som en mörk skugga.
Politik kommer att återuppstå, behöver återuppstå. Men inte som ideologisk kamp eller i en idé om att veta vad som är bäst för alla. Istället kommer vi hitta verktyg och metoder för att leva i olikheter och i samspel med dem som inte tycker likadant. Föra förhandlingar som inte hör hemma på torgen och därför är också torget som politiskt rum dött.
Föreställ er istället staden som nästlade bersåer; skyddade små rum där det lågmälda inkännande och tillitsfulla får plats: Tänk detta som en utgångspunkt för hur staden hänger ihop. Med sig själv, men också med sina omgivningar. Som utgångspunkt för stadsplanering. Som startpunkt för det politiska förhandlandet om hur vi lever.
Nästlade bersåer, små bersåer inuti lite större bersåer, inuti än större. Bersåer som rymmer olikheter, flöden, överlappningar. Skyddande gröna väggar för ostörda möten till ljudet av fåglar, vindens bris och myggornas surr. Varje berså med sina egna överenskommelser och förutsättningar. En berså för tedrickande tanter. En berså för älskade par. En berså för personer som behöver hälla i sig en flaska och fly världen.
Bersåer och mänsklighetens ursprung.
Bersån som ord kommer från franskans bercau: ”vagga”, det är en plats där man blir hållen, omhuldad. Ordet används på franska också i betydelsen “mänsklighetens vagga”. Att tänka på mänsklighetens vaggor som mängder av symboliska bersåer erbjuder också en punkt för återknytande till en jämlikare relation med andra djur, varelser och växter.
Att tänka livet som uppstår och pågår kring 1000 bersåer är också att säga: människan kommer inte ur en gemensam situation, utan vi kommer ur 1000 bakgrunder. Vi kommer ur 1000 historier. Vi har 1000 sätt att förstå vad vi är. Vi har 1000 sätt att bära en gemenskap. Mille Berceaux.
Världens äldsta tempel, såvitt vi känner till idag, ligger i södra Turkiet och kallas bland dagens forskare för Göbekli Tepe. Templet består av små stencirklar, liggande tätt tätt intill varandra. Varje cirkel har sina egna totemdjur, och det tolkas som att varje stencirkel tillhört en familj eller klan. Kanske byggde de på detta sätt för att det liknade mer temporära bosättningar för dessa nomadiska folk? En cirkelform de kände från sin nomadiska vardag och som reproducerades i templets arkitektur. Sov dessa stenåldersmänniskor i semi-permanenta cirklar av pinnar och växter. en slags taklösa hyddor. Var det i sådana paleolitiska bersåer vi blev till som människor?
