I vår del av världen inser i dag de flesta att vårt sätt att leva är ohållbart. Samtidigt tycks vi oförmögna att genomföra de förändringar som krävs.
Det är som om vi blivit inlåsta i ett beroende – maskerat som framsteg – av en livsstil som förutsätter nära nog gratis bränsle från det förflutna, ständig rovdrift på ändliga naturresurser och människors levda tid här och nu, och systematisk inteckning av framtiden med krediter som säkerställer mer av det rådande.
Är det därför det förefaller omöjligt att komma åt alternativ till att fortsätta “framåt” mot vad som kan utvecklas till en både ekologisk, ekonomisk, politisk och humanitär katastrof – för att logiker och tänkesätt som institutionaliserats i samhället över århundraden också internaliserats i oss alla? Kanske främst den Cartesianska dualismens föreställning om en inre och en yttre värld; själva förutsättningen för övertygelsen i vår kultur om människans gudagivna förfoganderätt: rätten att benämna, behärska, äga och exploatera allting utanför sitt upplevda “inre” jag: Vad den tyske sociologen Hartmut Rosa beskriver som en “mänsklig strävan att göra världen förfogbar”?
Filosofen Byung-Chul Han har gjort iakttagelsen att ritualer håller på att försvinna i vår kultur. Enligt honom har detta lett till framväxten av ett flytande tillstånd präglat av permanenta produktivitetskrav, med ett allt omänskligare liv som följd. I dialog med Byung-Chul Hans analys menar vi tvärtom att ritualer knappast har försvunnit, utan snarare bytt skepnad till för givet tagna rituella mönster inom arbete, konsumtion, underhållning, sociala medier, politik, byråkrati, ekonomi, etc. Omvandlade till vardagsvanor tas de bara för givna, och kan då styra oss “i det fördolda”, gömda bakom föreställningen att vi alla bara är rationella. Myten om vår rationalitet blir då till en ridå, bakom vilken reell makt riskerar att utövas bortom demokratisk kontroll.
Dessa perspektiv på samhällsutvecklingen väcker ett behov av att erfara vad som faktiskt är fallet – verkligheten bakom de medieringar av skeenden som ständigt översköljer oss. “Allt som tidigare upplevdes direkt har nu fjärmats till en återgivning”, för att citera Guy Debord (1967).
I vår del av världen har vi under mer än ett halvsekel levt i en världsordning som inneburit orimlig välmåga till priset av skenbar trygghet. I dag, omgivna av skärmar, känns det som om vi bara handlingsförlamat kan bevittna de multikriser som blivit följden – medierade 24-7, nästan som underhållning (apropå återgivning).
Nu kommer det an på oss att åter etablera en direkt relation med verkligheten – i gemensam, varsam och utforskande handling, oberoende av inlärda föreställningar. På så sätt kan vi människor – som natur och sammanvävda i relation med allt, både inom och kring oss (vare sig vi vill eller ej) – bejaka vår agens i den ständiga tillblivelse som definierar allt levande, och hantera detta predikament så medvetet och varsamt vi förmår. I stället för att – som vi blivit lärda – försöka tvinga, styra och behärska det “yttre” efter eget huvud.
RITE agency har därför valt begreppet samhällsbildning som motto för vår utforskning av hur riter och ritualer kan brukas på ett varsamt och medvetet sätt – som goda verktyg för samhällsbildning, verktyg som rätt använda kan hjälpa oss att sam-bilda komplex levande kultur; bilda och bildas tillsammans.